Knäskadad

Den nionde mars gick PostSm i fotboll av stapeln. Jag spelade och Christian var med som supporter. Tyvärr hann jag inte spela mer än en hel match och början på den andra matchen innan jag hamnade i en kamp om bollen med en annan spelare och på något sätt lyckades jag vrida till knät.
Det klickade lite och sedan gjorde det väldigt ont, jag kunde efter en stund linka av plan och fick knät lindat superhårt 3 gånger à 20 minuter för att minska svullnaden.
Sedan  åkte jag hem och dog lite på soffan med benet i högläge. På måndagen tog jag en taxi in till Cityakuten för att kolla vad som var fel med knät. Där gjorde dom en undersökning men jag hade så ont satt han kände inte så mycket. Fick ett ultraljud på knät som visade att det inre ledbandet hade fått en bristning/blåmärke men det var inte av. Mer än så kunde de tyvärr inte göra utan skickade mig vidare till olmed på SÖS för att få en skena som jag ska ha på mig utomhus för att stabilisera knät om jag skulle råka halka eller bli knuffad. Sedan skickade han en remiss/info till min vårdcentral.

Ungefär såhär ser knäställningen ut. 

Dit ringde jag för att få en tid redan dagen efter men fick inte en fören den 27/3 så gick dit på deras dropin och blev skickad på en vanlig skelettröntgen där man kunde konstatera att benet i alla fall var helt, vilket de hade räknat med att det skulle vara.
Fick även en tid till magnetröntgen nu på tisdag.
Blev även skickad till en sjukgymnast där jag fick tid dagen efter så det var ju skönt att något gick fort.
Så just nu går jag runt och väntar på att får redan på vad som är fel så jag vet hur länge jag inte kommer kunna rida samt göra allt annat jag tycker om.

Det känns som hela mitt liv är förstört och jag är arg på mitt ben och över skadan. Men jag vet också att det inte är någon idé att vara arg på det. Nu är det så här och det är bara att göra det bästa av situationen. Så sjukgymnastik 2-3 gånger om dagen där jag har 5 övningar att göra 3x20 set så det tar lite tid men det är bara att göra så jag kan bli bra så fort som möjligt.

Mycket av anledningen till att det känns så jobbigt är att jag inte vet vad som är fel utan bara kan spekulera. Jag tror det kommer kännas lättare när man har svar och en prognos så jag kan planera.
Dom tror att korsbandet ev har gått av men det går som sagt inte och veta fören röntgen är gjord. Men måste fixa en till medryttare till Nikita så inte Molly behöver dra hela lasset. Det kommer nog dröja innan jag kan rida (är det bara 1 månad tycker jag ändå det är lång tid) men så fort jag kan börja gå normalt kan jag ju iaf tömköra och longera. :)