Tog bort inlägget från igår som ni kan se. Kändes inte helt rättvist..
Idag känns det lite bättre men igår var jag verkligen ett vrak. Det var länge sedan jag hade så ont i hjärtat att det enda jag ville göra var att skrika riktigt högt och gråta. Skrika blev det inte så mycket med men desto mer gråt. Det kändes som hela mitt liv har gått söder, vilket det på ett sätt också har. Stallet har varit mitt andra hem i 8 år, det har varit både underbart och riktigt pissigt men det har alltid fått mig att kämpa. När jag mådde som sämst(under tonåren) var det Chantal som fick mig att kliva ur sängen och åka till skolan när allt jag ville göra bara var att ligga kvar och skita i resten. Det var tanken på att jag behövde ta hand om henne som fick mig att stanna kvar så länge satt jag kunde må bra igen.
Nu finns inte det stället längre... Eller det finns men det blir aldrig som förut. Vi har förlorat alldeles för mycket. Även om ett mirakel skulle inträffa och Lasse blev helt frisk skulle det ändå inte vara samma sak. Utan Challe (och Golle också så klart men inte riktigt på samma sätt) känns det som att hela stallet har dött, innan spred vi bara ut oss men nu är grunden borta..
Den insikten slog hårt igår och alla känslor jag inte velat känna det senaste månaderna slog med full kraft. Det finns som sagt en gräs för hur mycket man kan stoppa undan saker, men när lådorna blir fulla då sprängs jag. Då kommer allt hemsk på samma gång och jag går sönder. Det var det som hände igår. Idag är jag lite stabilare och kan hålla lådorna stängda. Men jag känner att allt ligger där och bara av att skriva detta får mig att vilja gråta igen.
Idag har jag i alla fall kunnat vara med de andra och inte behövt isolera mig. Vi har varit och shoppat lite krimskrams och inhandlat vykort. Så länge jag håller huvudet i styr går det bra men är jag inte på min vakt och låter tankarna vandra blir det desto jobbigare.
Detta var en väldigt ärligt inlägg känner jag. Men det behövdes. Jag har länge funderat på om bloggen ska bli mer personlig. Men jag vet inte. Ifall jag bara får skriva av mig utan att folk (läs vänner och familj) ska börja prata med mig om det jag skriver går det bra. Men vill folk börja ta upp saker kommer det bli desto jobbigare. Skriva är enkelt, jag bestämmer själv vad jag ska berätta och ingen tittar på mig när jag gör det. Vi får helt enkelt se hur det blir men nu ska jag gå ut och vara "normal" och umgås med folket.
Läste just dina blogginlägg - när jag kollar på telefonen tar det sån tid att gå in på bloggen så det blir inte alltid av. Stackare att du haft det så jobbigt därnere! Och vad gäller stallet och allt där så kan jag bara säga att jag känner likadant - har nog inte så mycket tröst att komma med. Det känns verkligen för djävligt, och så jäkla orättvist att inte få njuta något när vi slitit så länge och så hårt. Har ju hela sommaren sagt att jag inte vågar andas ut förrän de står i stallet, och det visade sig ju vara rätt... men man har ju ändå längtat och hoppats!
SvaraRaderaJag tror du och Nikita kommer få det jättebra på Utlida! Förstår att det inte blir samma sak som med Challe, men du får inte låta det förstöra för er! Jag hjälper dig jättegärna, och blir jag medryttare där så kommer jag ju se till att det blir "dina" dagar. Tyvärr verkar det mest vara småhästar, och jag vill ju ha en "Challebjörn" men man vet aldrig vem man faller för! Du kommer iaf få ett helt nytt stall att njuta av och lägga ditt liv på så deppa inte ihop helt! När det nya och ovana lagt sig så kommer det kännas som hemma och tryggt. Massor med kramar och syns snart!