2011-02-09

9/2- 2011 Uniqe

Borde egentligen plugga matte nu, men kan inte koncentrera mig.

Idag var vi nämligen tvungna att ta bort Nicke i stallet.
Han har ätit dåligt i 2-3 månader och nästan inget alls de senaste 2 veckorna.
Distriktsveterinären var ute för ungefär 2 veckor sen, han raspade tänderna och tog blodprov.
Blodprovet var bra, inget fel på njurar eller lever men han hade lite förhöjt värde på blodplättarna men det kunde bero på att han var stressad och hyperventilerade efter att han hade fått lugnade.

Så idag åkte vi till kliniken med honom och han fick genomgå en grundlig undersökning.
Dem lyssnade på hjärta, lungor, klämde och tog nya blodprover.
Sedan kollade de tänderna iaf han hade något sår eller någon infektion i munnen som gjorde att han inte kunde äta.
Allt var bra i munnen så de gick vidare till tarmen, där hittade veterinären antagligen en tumör.
Går inte att vara säker eftersom man inte gör biopsi och han inte ska obduceras, men veterinären hittade en hård knöl i ändtarmen som var minst 2 dm lång (hon nådde inte längre men kände inte slutet på den) och 1 dm bred.
Det var många veterinärer som var och stoppade in handen i hans rumpa då detta var något ovanligt.
När blodproven kom så kunde dem se någon aktivitet som jag inte kommer ihåg vad det var, men det betydde iaf att tumören som jag antar att det är var aktiv och växte.

Det vi kunde göra var att pröva medicinera honom, men det skulle bara köpa honom några månader om ens det eftersom tumören växer.
Så vi valde att ta bort honom där...

Han fick gå in i en box och vi fick tid att säga hej då.
Kändes jätteskumt att vi bara skulle åka ifrån honom, men veterinären sa att det inte är så trevligt och se på och det förstår jag.
Men känner mig ändå lite elak eftersom vi lämnade honom själv.

Så nu är det bara 6 hästar kvar.
Sakta men säkert går antalet ner...

Jag bävar inför den dagen jag behöver vara med om samma sak med Chantal.
Ibland vill jag ta bort henne nu bara för att jag vet hur ont det kommer göra sen, få det överstökat eller vad man ska säga.
Men det går ju inte, hon är ju min pooniiee.
Kan inte lämna henne, hon är allt.

Så jag vet hur ont det gör för Tina nu och jag beklagar, men det känns så vekt på något sätt.
Jag beklagar gör inget bättre det tar inte bort någon smärta det är bara något man säger.

Uach nää nu orka jag inte skriva mer, ska försöka stänga av mig och få lite matte gjord.


Vila i frid fina Unique

3 kommentarer:

  1. Vad fint du har skrivit, det man kan trösta sig med är att hon inte lider mer och ni får minnas alla stunder av glädje ni haft tillsammans. Känner med er alla för jag vet hur mycket dom betyder för er. Kram Mamma

    SvaraRadera
  2. Nicke är faktiskt en han :P

    SvaraRadera
  3. Oj förlåt....mamma

    SvaraRadera