Läskigt ärligt

Tog bort inlägget från igår som ni kan se. Kändes inte helt rättvist..

Idag känns det lite bättre men igår var jag verkligen ett vrak. Det var länge sedan jag hade så ont i hjärtat att det enda jag ville göra var att skrika riktigt högt och gråta. Skrika blev det inte så mycket med men desto mer gråt. Det kändes som hela mitt liv har gått söder, vilket det på ett sätt också har. Stallet har varit mitt andra hem i 8 år, det har varit både underbart och riktigt pissigt men det har alltid fått mig att kämpa. När jag mådde som sämst(under tonåren) var det Chantal som fick mig att kliva ur sängen och åka till skolan när allt jag ville göra bara var att ligga kvar och skita i resten. Det var tanken på att jag behövde ta hand om henne som fick mig att stanna kvar så länge satt jag kunde må bra igen.

Nu finns inte det stället längre... Eller det finns men det blir aldrig som förut. Vi har förlorat alldeles för mycket. Även om ett mirakel skulle inträffa och Lasse blev helt frisk skulle det ändå inte vara samma sak. Utan Challe (och Golle också så klart men inte riktigt på samma sätt) känns det som att hela stallet har dött, innan spred vi bara ut oss men nu är grunden borta..
Den insikten slog hårt igår och alla känslor jag inte velat känna det senaste månaderna slog med full kraft. Det finns som sagt en gräs för hur mycket man kan stoppa undan saker, men när lådorna blir fulla då sprängs jag. Då kommer allt hemsk på samma gång och jag går sönder. Det var det som hände igår. Idag är jag lite stabilare och kan hålla lådorna stängda. Men jag känner att allt ligger där och bara av att skriva detta får mig att vilja gråta igen.

Idag har jag i alla fall kunnat vara med de andra och inte behövt isolera mig. Vi har varit och shoppat lite krimskrams och inhandlat vykort. Så länge jag håller huvudet i styr går det bra men är jag inte på min vakt och låter tankarna vandra blir det desto jobbigare.

Detta var en väldigt ärligt inlägg känner jag. Men det behövdes. Jag har länge funderat på om bloggen ska bli mer personlig. Men jag vet inte. Ifall jag bara får skriva av mig utan att folk (läs vänner och familj) ska börja prata med mig om det jag skriver går det bra. Men vill folk börja ta upp saker kommer det bli desto jobbigare. Skriva är enkelt, jag bestämmer själv vad jag ska berätta och ingen tittar på mig när jag gör det. Vi får helt enkelt se hur det blir men nu ska jag gå ut och vara "normal" och umgås med folket.

Det är alldeles för mycket...

I går var vi tvungna att lämna tillbaka Challe till de evigt gröna ängarna.
Han hade bukhinneinflammation och fick tas bort akut.
Jag lider verkligen med Ann.

Det känns som om det hänt alldeles för mycket skit på alldeles för kort tid. Vi hinner knappt återhämta oss fören nästa katastrof knackar på.
Början på slutet brukar man säga och den dagen Lasse fick stroken var verkligen början på slutet.
Jag förstod att vi hade en tuff tid framför oss men absolut inte att den skulle vara så här tuff.
Just nu känns det som jag vill lägga ner allt som har med hästar att göra och bara gå och lägga mig.
Men det går inte, djur måste tas om hand även om man mår som ett vrak.

Vi hade ju sista festivalnatten i går och firade Christians födelsedag. Jag försökte stäng av och ha roligt för att inte förstöra för de andra. Det funkade korta stunder men tillslut var jag tvungen att gå hem. Det var alldeles för mycket folk och för hög musik och för mycket jobbiga tankar som ville in i mitt huvud.

Rörigt inlägg men behövde skriva av mig lite.. Är nämligen bara jag vaken här borta..

R.I.P underbara Challe

Idag fick du galoppera vidare till de evigt gröna ängarna. 

Saknaden är stor. Tack för att jag fick lära känna dig. 

Soooool!

Det är sol utomhus, som jag har längtat.(Efter 2 dagar med regn.) De andra sover så jag sitter ute på baksidan av huset och solar istället för på stranden men det är helt okej för mig, jag är glad bara det är sol. :)

Grattis Christian!

Idag fyller världens bästa pojkvän år.
Jag hoppas att vi har det grymt just nu och att hela dagen bli super.
Hoppas ni har det bra där hemma så hörs vi när jag är tillbaka.

Känns bättre

Ligger hemma i lägenheten och kollar på Breaking news. Mår bättre men inte tillräckligt pepp för att gå på festivalen i regnet. Men imorgon ska jag gå för då ska vi fira Christian. :)

Nu vill jag hem!

Jag vill åka hem. Vädret är inget roligt och jag mår inge bra. Tyvärr kostar en flygbiljett 2500 kr och det har jag inte råd med. Eftersom vädret inte är så roligt är inte festivalen så rolig heller. Jag har ju inga spelningar som jag måste se eftersom jag inte är så intresserad av musik utan mest följde med för solen skull. Igår var jag hemma och kollade på film medan de andra var borta på festivalområdet. Alla andra sover just nu så jag har inget att göra. Hade det varit sol hade jag varit ute och bättre på brännan men det går inte nu. Känner mig deppig och vill helst bara vara själv, hemma. Här nere var det lite läskigt att vara själv. Hoppas ni har det bra där hemma. Saknar Malingo gör jag också. :(

Grattis världens BÄSTA Spansk!

Idag fyller underbara Spansk år och eftersom jag inte kan ge dig ett fysiskt grattiskort får du detta: